Johan engagerar sig för vargarnas väl, vilket gjort att han lever under hot. Han räknar med att vargar kommer fortsätta jagas illegalt i Värmland trots att jakten nu är över.

Licensjakten är över – men för den sakens skull inte vargjakten.
Det hävdar Johan, en person som engagerat sig mot illegal vargjakt och som mordhotats för sina åsikter.
– Av alla mina vänner litar jag bara på ett fåtal, säger han.

Skaren krasar, vinden är obefintlig. Utsikterna att springa på varg är i det närmsta obefintliga, ändå befinner vi oss mitt i ett av länets vargtätare områden. Senast häromdagen följde vår guide färska vargspår, men nu ser vi bara hur harar, rävar, lodjur och älgar rört sig. Förutom en järpe som flaxar i trädtopparna är skogen mol stilla.

– Hade vi sett korpen hade vi kunnat ana att vargen var nära. Korpen är vargens bästa vän. Från skyn varnar den för faror och som tack får den äta av vargens mat, ibland till och med före vargen själv äter, berättar Johan.

Han har varit engagerad i vargens väl sedan nittiotalet. För två år sedan gick han med i APU, Anti Poaching Unit, en organisation som förebygger illegal rovdjursjakt. Samma organisation uppmärksammades under licensjakten då några medlemmar fotograferade jägare och deras bilar.

– Sånt tycker jag är dåligt. APU ska inte störa jakten, och inte kalla jägarna nazister. Det är inte jägarna som bestämt om jakten, det är politikerna man ska ge sig på. Vargjakten är tragisk, man har skjutit bort hela revir med valpar och alfahannar, säger Johan som förut bar organisationens märken på sina kläder.

– Jag har tagit bort dem. Det finns ingen anledning att skylta med att jag är med i APU, då passar sig tjuvjägarna.

Varken grannar, bekanta eller ens alla hans vänner vet att Johan jobbar mot tjuvjakt. Dels för att han lättare får varginformation från jägare, dels för att hans engagemang inte ses med blida ögon av alla.

– Nu var det länge sedan jag fick något direkt hot. Men vissa kvällar kommer det okända bilar och åker runt mitt hus och på Facebook passar jag mig väldigt noga för vad jag skriver. Det finns många ”ubåtar”, illasinnade personer som utger sig för att vara någon annan för att skaffa sig information om vargen.

Enligt Johan pågår en kontinuerlig tjuvjakt i länet. Tillvägagångssätten är utstuderade. Ett är så kallade rävfällor – fångstburar som agnas med exempelvis en död höna i hopp om att locka in vargen. Olagliga så till vida att de varken märkts med namn eller adress.

– Men vargen är sällan så dum att den går i fällan. I stället drabbas oskyldiga djur som rävar eller lodjur. Det finns också de som lägger ut förgiftat kadaver och förgiftar åtlar med glykol. Eller kör ihjäl vargarna med snöskotern eller klubbar ihjäl dem. Vissa skjuter med helmantlad kula så att vargen blir svårt skadad i stället.

Att illegal vargjakt förekommer bekräftas av polisen. I hur stor utsträckning är oklart då vargar som försvinner också kan göra det av naturliga orsaker. Monica Stöllman, polis som har hand om jaktbrott, säger att förgiftade åtlar är en av flera metoder.

– Vi kan också få in illegala kameror från åtelplatser. Åtelkameror är många gånger knutna till en mobilkamera. Därtill finns nya metoder och nya jaktsätt att använda sig av, som kameraförsedda hundar, specialhundar som jagar varg och olika typer av gifter.

Sommaren 2013 infördes paragraf 28 (se faktaruta). Sedan dess har Värmlandspolisen inte fått in något enda ärende från länsstyrelsen. Inte heller från privatpersoner som observerat tjuvjakt.

– Det var länge sedan. Det går i vågor. Nu har det varit oroväckande tyst, om man nu kan kalla det för det, en längre tid.

Problematiken blir än mer komplex då tjuvjakten i regel sker under helger, kvällar, nätter medan utredare som Monica Stöllman arbetar dagtid. Och, som Monica säger, även om polisen är så gott som övertygad om att ett jaktbrott begåtts har bevisningen sällan bärighet i domstol. I Dalarna avgjordes nyligen ett uppmärksammat fall med fem män som misstänktes för försök till illegal vargjakt. Åklagare Åse Schoultz lutade sig mot indicier, men tingsrätten friade. I Värmland finns under de senaste åren fällande domar mot personer som skjutit lodjur och kungsörn. Men ingen varg.

– Många gånger räcker bevisningen inte till. Och oftast finns ingen människa att fråga – ingen vill säga något eller eller har hört något eller minns inte. Svårast i det här är allmänhetens tystnad, ja, egentligen allas tystnad, säger Monica Stöllman.

Johan å sin sida ger inte mycket för paragraf 28. Han menar att det är ett lätt sätt för jägarna att smita från rättvisan.

– För det första – att släppa ut sin hund i vargens revir är vansinne, det är synd om hunden. Vargen är inte elaksinnad i sin natur. Först försöker den skrämma bort hunden. När det inte lyckas attackerar vargen för att försvara sig.

Fredrik Wilde, vilthandläggare på länsstyrelsen, menar att paragraf 28 visserligen kan användas på ”fel sätt”, men att länsstyrelsen inte har uppfattning att så görs särskilt ofta.

– Vill man ge sken av ett 28-ärende för att idka tjuvjakt skulle det säkert gå. Men än så länge har vi inte haft anledning att tvivla på att paragrafen används på rätt sätt.

Johan får frågan om inte hans fränder, genom sitt hotfulla tonläge, också bidrar till varghetsen.

– Absolut. Det finns ingen anledning att sabotera och hota. Mest irriterad är jag på dem som engagerar sig i vargfrågan som sitter i en lägenhet i Stockholm, som inte vet vad en gummistövel är. I Sverige och Norge finns det utan problem plats för tretusen vargar. Människan ska över huvud taget inte lägga sig i var vargen ska få finnas.

Fotnot: Johan är ett fingerat namn.

KÄLLA!