Den galax som ligger närmast vår Vintergata är också det objekt som ligger längst bort men som ändå kan ses med blotta ögat. Andromedagalaxen ligger 2,5 miljoner ljusår från jorden, men dess triljoner stjärnor räcker för att avge tillräckligt med ljus genom rymden.

Den här ansamlingen av gas och damm är nummer 273 i indexet av H II-nebulosor, som går under namnet Sharpless-katalogen. Den ultravioletta strålningen från massiva nya stjärnor som bildas i nebulosan skapar väte som avger klara färger.

Innan den italienska astronomen Galileo Galilei för 400 år sedan upptäckte att Vintergatan består av enskilda stjärnor, trodde observatörerna att galaxen bestod av en massa nebulärt, molnigt materia. Det tog ytterligare ungefär 300 år för att motbevisa uppfattningen att alla stjärnor i universum fanns i Vintergatan. Numera är den allmänna uppfattningen att vår hemgalax bara är en av så många som 2 triljoner galaxer i det synliga universum.

I New General Catalogue, ett kompendium över rymdobjekt, har den här nebulosan fått namnet NGC 6960. Det inofficiella namnet är Witch's Broom. Den ligger i Slöjnebulosan och utgör en del av resterna från en stjärna som var 20 gånger så stor som solen. Den blev en supernova och exploderade för ungefär 8 000 år sedan.

Orionnebulosan är det stjärnbildande område som ligger närmast vår planet. Under mörka förhållanden går det att se nebulosan med blotta ögat, som den suddiga fläck som utgör mellersta "stjärnan" i Orions svärd. Den lyser också oerhört starkt eftersom det i mitten finns stjärnor av typ O, som är de varmaste och klarast lysande.

Ett gasmoln har tillsammans med nybildade stjärnor skapat denna nebulosa som är ungefär 130 ljusår i diameter. Joniserat väte är den största beståndsdelen i de molnliknande röda plymer som gett Rosettnebulosan sin speciella färg och form.

Den här nebulosan ligger 160 000 ljusår från jorden. Den är så stor och fullpackad med stjärnor, så att om den låg lika nära oss som Orionnebulosan skulle dess sken ge upphov till skuggor på jorden.

Saturnus ringar som syns i den här bilden togs från rymdsonden Cassini den 30 juni 2004. Ringarna utgörs till största delen av ispartiklar, med vissa stenfragment. Partiklarna kan vara från några mikrometer stora till flera meter.

Den här extremt ultravioletta bilden togs av NASA:s Solar Dynamics Observatory (SDO) den 30 mars 2010. Färgerna visar gastemperaturerna, men omvänt. Rött är relativt kallt (ungefär 60 000 kelvin, vilket är nästan lika mycket i ℃), medan blått och grönt är varmare (högre än 1 miljon kelvin).

Bilden av Skapelsepelarna i Örnnebulosan har tagits med Hubbleteleskopet. De blå färgerna i bilden representerar syre, rött är svavel och grönt representerar både kväve och väte. Pelarna badar i det brännande ultravioletta ljuset från en samling unga stjärnor som ligger strax utanför bildramen. Vindarna från dessa stjärnor får tornen med gas och damm att långsamt erodera.