Canis lupus / Varg / Däggdjur / STARKT HOTAD!
Klass Mammalia (däggdjur) Ordning Carnivora (rovdjur) Familj Canidae (hunddjur) [Canis lupus Linnaeus, 1758]

Beskrivning

Vargen är det största av de vilda hunddjuren, normalvikten för vuxna djur är 35-50 kg. Vargen är högbent med rak rygglinje, vilket ger en rektangulär profil. Den har kraftigt huvud och stora tassar (>100 mm). Svansen är proportionellt sett kortare än t.ex. rävens och hålls vanligen hängande. Färgen varierar kraftigt. Vanligast är grå eller gulaktiga färgvarianter, ofta med mörkare stickelhår på ryggen och ljusare buk. Även huvudet kan ha varierande teckningar. Karaktäristiskt är vita kinder. I andra länder förekommer stora färgvariationer från helt vita polarvargar till nästan helt svarta skogsvargar i Nordamerika. Det bör också uppmärksammas att det finns många varglika hundraser och rasblandningar.

Utbredning och status
Vargen har historiskt sett haft en vid utbredning över norra halvklotet, men trängts undan från stora delar av det forna utbredningsområdet. De starkaste fästena finns idag i Nordamerika och Ryssland. I Europa finns de största stammarna i delar av det forna Östeuropa. Arten finns vidare på Balkan, i Italien och på Pyreneiska halvön. Under senare år har vargen expanderat i Europa och återinvandrat till Tyskland från Polen, till Frankrike från Italien och till Ungern från Slovakien. Vargen fanns i början av 1800-talet spridd över hela Sverige och vid mitten av seklet fanns den fortfarande i alla svenska landskap utom på Gotland och Öland. Därefter gick tillbakagången mycket snabbt och vid slutet av 1860-talet var den praktiskt taget utrotad i Götaland och även i större delen av Svealand. I Värmland och Dalarna dröjde spillror av populationen kvar ytterligare några årtionden. Vid början av 1900-talet var vargen undanträngd till fjällnära områden. Under 1930- och 40-talen torde antalet vargar i Sverige ha varit 20-40. År 1965 uppskattades antalet till högst 10. År 1966 fridlystes vargen, efter att dessförinnan ha varit fredlös. Under 1970-talet var arten ytterst nära att helt försvinna från landet och en ensam individ inom nationalparksblocket i Norrbottens fjällvärld gick under benämningen "den sista vargen". Vintern 1977/1978 konstaterades dock varg åter på flera platser i Norrbottens län, samtidigt som uppgifter från Finland gjorde gällande att det var resultatet av en mindre del av en större invandringsvåg från Ryssland året innan. Sommaren 1978 konstaterades också en föryngring i skogslandet öster om Kiruna, den första kända i landet efter fridlysningen 12 år tidigare. Efterföljande vinter observerades som mest åtta vargar i en flock av vilka samtliga försvann. En sköts legalt efter länsstyrelsens medgivande och minst en varg sköts olagligt. Hösten 1976 rapporterades om varg i Trysilområdet i östra Norge och vintern 1978/79 uppträdde varg också i angränsande Nordvärmland. År 1983 konstaterades den första vargkullen under 1900-talet i Värmland och därefter har föryngring skett årligen i mellersta Skandinavien med undantag för 1986. Under åtta år räknat från 1983 föddes såvitt känt sju vargkullar - aldrig mer än en om året. Detta ledde emellertid inte till att antalet vargar ökade nämnvärt. Först 1991 föddes det två vargkullar, varav en i södra Jämtland. Genetikerna har senare konstaterat att hanen till den senare kullen var en nyinvandrad varg från öster. De efterföljande åren 1992-1995 föddes det varje år två vargkullar i landet. Antalet kullar ökade därefter ytterligare och vid sekelskiftet var antalet kullar 7 och antalet vargar beräknades till 70. Under de första 10 åren på 2000-talet har vargstammen fortsatt att öka och kullar har fötts i vargrevir i Värmlands, Dalarnas, Örebro, Västmanlands, Stockholms, Gävleborgs, Västra Götalands, och Västernorrlands län. Bägge åren 2008 och 2009 föddes det 23 vargkullar, varav några revir överlappar gränsen mot Norge. Vargstammen beräknas år 2010 uppgå till ca 200 djur. Många ungvargar har utvandrat och ensamma vargar har uppträtt tillfälligt i så gott som hela landet under de senaste 20 åren. Genetiska undersökningar visar att den nuvarande skandinaviska stammen ursprungligen härstammar från ett enda vargpar med östligt ursprung, men att ytterligare en hane kom 1990-91. Troligen har denna varghane haft mycket stor betydelse för den ökning av stammen som konstaterats därefter. Ytterligare ett 10-tal östliga vargar har dokumenterats i Skandinavien och det har också konstaterats att flera nya vargar med östligt blod ingår i etablerade revir i Mellansverige och Sydnorge. År 2001 antog riksdagen en rovdjurspolitik som bl.a. innebär att det fastställdes ett etappmål för varg i Sverige. Etappmålet är uttryckt som antalet årliga föryngringar och sattes då till 20, vilket motsvarar cirka 200 djur. Samtidigt sägs att vargföryngringar inte skall tillåtas inom renskötselns åretruntmarker. Rovdjurspolitiken ändrades delvis 2010, varvid ett nytt mål sattes som säger att vargstammen inte får överstiga 210 vargar i landet. Därutöver infördes för första gången licensjakt efter varg i Sverige och 28 vargar fälldes på kort tid under årets första dagar. Följande år beviljades skyddsjakt på 20 vargar.

Ekologi
Vargen har stor förmåga att anpassa sig till vitt skilda miljöer, men är beroende av en relativt rik fauna, helst med inslag av större bytesdjur. Bland svenska djurarter är hjortdjur som älg, ren och rådjur aktuella. Fram till 1800-talets slut, då älg och rådjur var fåtaliga, var skadegörelsen bland tamboskap som nötkreatur, får och getter av betydande omfattning. I norra Sverige har renen, som efter 1886 räknas som tamdjur, utgjort det viktigaste bytet i denna kategori. För vargarna i den centrala delen av Skandinavien har älg och rådjur utgjort de viktigaste bytesdjuren. Vargarnas jakt på hjortdjur sker genom förföljelsejakt, ibland i kombination med smyg- eller förhållsjakt. Ofta jagar bara ett eller ett par djur i flocken. Vargens jakt efter vilda bytesdjur innebär viss selektion mot unga eller gamla djur. Detta har främst dokumenterats från Nordamerika men också i Skandinavien där vargarna när det gäller älgar praktiskt taget uteslutande dödat kalvar och kor. Vargarna lever normalt i smärre flockar (familjegrupper) som delvis upplöses och splittras i samband med parningstiden i februari-mars. Ett vargrevir i Skandinavien uppgår till ca 10 kvadratmil. Vargarna utnyttjar gärna vägar och stigar då de patrullerar reviret. Det är inte heller ovanligt att de uppträder invid bebyggelse. Vargen blir könsmogen vid knappt 2 års ålder. I en vargflock föder vanligtvis endast en tik ungar. Dräktighetstiden är cirka 65 dygn. Antalet valpar varierar stort, men 6 utgör medelvärdet. Antalet ungar i kullarna i Sverige tenderar att sjunka. Lyan är ofta enkel, ett hål grävt i en sandbacke eller i en bergsskreva.

Hot
Det svåraste hotet utgörs av bristande acceptans hos delar av befolkningen. Vargen har tidigare varit förföljd främst på grund av vargens angrepp på ren och andra tamdjur. Andra mera diffusa hot finns, t.ex. rädsla. Konflikten med vissa jägare har ökat under senare år. Där upplevs vargen som en allvarlig konkurrent om det jaktbara viltet, vilket förstärks om älgstammen minskar samtidigt som jaktarrendena stiger. Konflikter har också accelererat då fler jakthundar dödats av varg, vilket också hänger samman med en ökad löshundsjakt. Den illegala jakten efter varg är ett allvarligt hot i hela dess utbredningsområde. Snöskotern - om den missbrukas - är självfallet ett redskap som gör hotet mot alla stora rovdjur än mer akut. Efter 2002 har en begränsad skyddsjakt tillåtits i Sverige, vilken 2010 har följts av en licensjakt, där mer än 10 % av stammen sköts under ett par dagar. Även för de övriga stora rovdjuren björn, järv och lodjur tillåts nu licensjakt, som en av flera åtgärder i den reviderade rovdjurspolitiken, som bl.a. ska resultera i en ökad acceptans enligt regeringens bedömning. I Norge har jakt tillåtits främst för att förhindra etablering utanför deras mycket begränsade vargzon. Även i Finland sker en betydande jakt efter varg, främst inom renskötselområdet. I takt med att vargar etablerat sig i Mellansverige har nya hot uppkommit. Antalet trafikdödade vargar har ökat och vargar har också dött eller avlivats p.g.a. skabbangrepp. Ett annat allvarligt hot är också den smala genetiska basen och invandring av obesläktade vargar från öster är på sikt nödvändig för att den mer eller mindre isolerade populationen på den skandinaviska halvön skall kunna vara långsiktigt livskraftig.

Åtgärder
Vargen fredades 1966. I takt med att vargarna har blivit fler har en rad åtgärder vidtagits för att förebygga skador, minska konflikterna och därmed gynna fortsatt tillväxt hos arten. Länsstyrelserna har i dag möjlighet att lämna bidrag för att kunna sätta upp rovdjurssäkra stängsel och vidta andra skadeförebyggande åtgärder. Djurägare som drabbas av skador på får och andra tamdjur orsakade av varg ges full ekonomisk ersättning. Vidtagna förebyggande åtgärder har resulterat i att skadorna av varg inte har ökat proportionellt mot tillväxten i stammen. Under 2009 resulterade 66 angrepp av varg på tamdjur (främst får) i 308 dödade, 94 skadade och lika många saknade djur (94) vid angreppen. 27 hundar dödades och 19 hundar skadades vid vargangrepp 2009. Samma år höjdes samhällets ersättning för rovdjursangripna hundar från 10 000 kr till högst 20 000 kr. Den sammanlagda ersättningen för skador av varg uppgick 2009 till knappt 2 miljoner kronor. Sedan 1996 ges rennäringen ersättning för vargförekomsten i renskötselområdet oberoende av om renar dödas eller inte. Vargstammens tillväxt under de senaste åren har resulterat i att riksdagen 2009 beslutade att målet på högst 210 vargar skulle ligga fast samtidigt som licensjakt skulle tillåtas i kombination
med utplantering av högst 20 vargar med östligt ursprung fram till 2014.

Övrigt
Utländska namn - NO: Ulv, DK: Ulv, FI: Susi, GB: Wolf. Vargen omfattas av och är därtill en prioriterad art i EU:s habitatdirektiv bilaga 2, vilket innebär att den ska skyddas i nätverket Natura 2000. Den ingår även i EU:s habitatdirektiv bilaga 4, vilken omfattar strikt skyddade arter, i Bernkonventionen bilaga II samt i CITES bilaga A. Vargen tillhör Statens Vilt enligt 33 § jaktförordningen, vilket innebär att ett djur som påträffas dött eller som dödas ska tillfalla staten och upphittaren är skyldig att underrätta polisen om detta.

Litteratur
Andersson, T., Bjärvall, A. & Blomberg, M. 1977. Inställningen till varg i Sverige - en intervjuundersökning. Statens Naturvårdsverk PM 850. Aronsson, Å., Wabakken, P., Sand, H., Steinset, O.K. & Kojola, I. 2000. Varg i Skandinavien. Statusrapport för vintern 1999/2000. Oppdragsrapport nr. 2 - 2000. Høgskolen i Hedmark. Aronson, Å., Wabakken, P., Svensson, L., Strømseth, T. H., Sand, H. och Kojola, I. 2007. Varg i Skandinavien - Statusrapport för vintern 2006/2007. Rapport. Högskolan i Hedmark (Norge), i samarbete med Viltskadecenter, Grimsö forskningsstation och Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet i Oulu (Finland). Aronson, Å., Wabakken, P., Svensson, L., Strømseth, T. H., Sand, H., Maartmann, E. och Kojola, I. 2008. Varg i Skandinavien - Statusrapport för vintern 2007/2008. Rapport. Högskolan i Hedmark (Norge), i samarbete med Viltskadecenter, Grimsö forskningsstation och Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet i Oulu (Finland). Aronsson, Å., Svensson, L. 2008. Vargi Sverige vintern 2007/2008. Rapport. Viltskadecenter. Aronsson, Å., Svensson, L. 2009. Varg i Sverige vintern 2008/2009 - slutgiltig statusrapport. Rapport 2009:1. Viltskadecenter. Bjärvall, A. 1983. Scandinavias response to a natural repopulation of wolves. Acta Zool. Fenn. 174: 273-275. Bjärvall, A. 1988. Lär känna vargen. Svenska jägareförbundet, Stockholm. Bjärvall, A. & Isakson, E. 1981. Älgen favoritbytet för Värmlandsvargen. Svensk Jakt 119: 762-767. Bjärvall, A. & Isakson, E. 1983. En vinter i vargarnas spår. Svensk Jakt 121: 178-184. Bjärvall, A. & Nilsson, E. 1974. Hur gick det för vargarna i norr? Svensk Jakt 112: 662-665. Bjärvall, A. & Nilsson, E. 1976. Surplus-killing of reindeer by wolves. J. Mamm. 57: 585. Bjärvall, A. & Nilsson, E. 1978. 8-9 vargar spårades i vintras - undersökning ger besked om hur de levde. Svensk Jakt 116: 894-897. Bjärvall, A. & Ullström, S. 2010. Däggdjur i Sverige. Bonnier Fakta. Boitani, L. 2000. Action plan for the conservation of wolves in Europe (Canis lupus). Nature and Environment, No. 113. Council of Europe Publishing. Eles, H. (red.) 1986. Vargen- Värmland förr och nu. Årsbok från Värmlands Museum. Årgång 84. Ericsson, G. & Heberlein, T. A. 2002. Attityder till varg och vargjakt i Sverige. SLU, Kontakt 14. Uppsala. Haglund, B. 1968. De stora rovdjurens vintervanor. Viltrevy 5(6): 213-361. Harrington, F.H. & Paquet, P.C. (red.) 1982. Wolves of the world. Noyes Publications. Karlsson, J., Bjärvall, A. & Lundvall, A. 1999. Svenskarnas inställning till varg. En intervjuundersökning. Naturvårdsverkets rapport 4933. Klinghammer, E. (red.) 1979. The behaviour and ecology of wolves. Garland STPM Press. Larsson, H-O. 1988. Varg. Natur och kultur. Stockholm. Levin, M., Karlsson, J., Månsson, J. och Jaxgård, P. Viltskadestatistik 2010. Skador av fredat vilt på tamdjur, hundar och gröda. Rapport 2010:1. Viltskadecenter. Liberg, O., Andrén, H., Pedersen, H.-C., Sand, H., Sejberg, D., Wabakken, P., Åkesson, M. & Bensch, S. 2005. Severe inbreeding depression in a wild wolf (Canis lupus) population. Biology Letters 1: 17-20. Lönnberg, E. 1934. Bidrag till vargens historia i Sverige. K. Svenska Vetenskapsakademiens skrifter i naturskyddsärenden, Nr. 26. Mech, L.D. 1970. The wolf: the ecology and behaviour of an endangered species. Garden City, USA. Naturvårdsverket. 2010. Rovdjursforum. Databas. Persson, J, & Sand, H. 1998. Vargen. Viltet, ekologin och människan. Svenska Jägareförbundet. Pulliainen, E. 1965. Studies on the wolf (Canis lupus L.) in Finland. Ann. Zool. Fenn. 2: 215-259. Regeringen, 2000. Sammanhållen rovdjurspolitik. Proposition 2000/01: 57. Regeringen, 2009. En ny rovdjursförvaltning. Proposition 2008/09: 210. Riksdagen 2001. Sammanhållen rovdjurspolitik. Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2000/01: MJU9. Svensson, L. & Hedmark, E. 2010. Vargi Sverige vintern 2009/10. Preliminär rapport 2010-2. Viltskadecenter. Wabakken, P., Sand, H., Liberg, O. & Bjärvall, A. 2001. The recovery, distribution, and population dynamics of wolves on the Scandinavian peninsula, 1978-1998. Can. J. Zool. 79: 710-725. Wabakken, P., Aronson, Å., Sand, H., Steinset, O.K. & Kojola, I. 2001. Ulv i Skandinavia. Statusrapport for vinteren 2000-2001. Oppdragsrapport nr. 1 - 2001. Høgskolen i Hedmark. Widén, P., Brittas, R. & Sennstam, B. 1995. Varg i Mellansverige vintern 1994-95. En rapport från länsstyrelserna och länsjaktvårdsföreningarna i Z, W, S och T län.